Välkommen till Riksvägen 62, en historisk sträcka från Karlstadt till Trondheim. Denna väg är en historisk pilgrimsled med många minne bredvid som slingrar sig genom en sevärd natur. Om man har bråttom kan man nå städerna på en dag. Det är dock bättre att planera lite mer tid för att njuta av den sevärda led genom Klarälvsdalen. Upplev naturen på ratt sätt och ta den tid som det tar.
Vi är redo för dig.
Klarälven var alltid en livlina som slingrar sig genom en fantastisk natur. I över tusen år har människor använt älven för transport och resor. Kung Olov, som blev helgonförklarad efter sin död, sökte med svärdets hjälp införa den kristna lären i Norge. Särskild i Trondheim hade han varit hårt fram i sin nitälskan för kristendom. Därför var han till början hatad och illa omtyckt i Norge. Genom de under och järtecken, som skedde vid hans död, blev man övertygade om han var utsänd av Gud för att kristna Norge. Kung Olov blev därför efter döden betraktad som helgon och av ärkebiskopen i Trondheims stift helgonförklarad. Därigenom tog kristendomen ny fart i Norge. Kung Olov död och helgonförklaring påskyndande kristendomens införande i hela riket.
De människor, som vill göra bot för sina synder, vallfärdade därför till Olov den heliges grav, som efter hans död flyttats till Trondheim, dåtidens Nidaros. Många pilgrim, som komm från söder och öster åkte båt över Vänern och landsteg på Hammarö. Därifrån startade de färden till fots genom Klarälvsdalen, Trysilälvdalen och andra älvdalen genom Rorös och över fjällen till Trondheim. Dessa botgörarfärden, som påbörjar efter Kung Olovs död, höll på långt in på 1400 talet. Det vore mycket strapatsrika ty som regel som regel färdades man till fots. Trots att man gick denna väg på våren och sommaren då vädret var milt och man kunde sova ute under bar himmel på nätterna, frestade den långa fotvandringen hårt Kräften, På den tiden fanns det ingen riktiga väger. Dessa utgjordes av upptrampade djur- och gångstigar, som lede mellan bofasta bevölkningen i dalen. Det var därför enklast att följa dessa stiger utefter båda Klarälvsdalen och Trysilälvdalen, som är en fortsättning på Klarälvendalen. Norr om Trysil vek man av åt väster och kom in i annan dalgång, som ledde genom Rorös och vidare norrut. Dä tvingades man att gå över ett fjäll, innan man slutligen kom till Trondheim.
Eftersom det var många munkar, som vandrade längs Pilgrimsleden, gav detta upphov till namn som Munkerud, Munkfors, Munkebol osv. På Dalboängen brukade man alltid rasta och slå läger, innan man börjar klättring över de norska fjällen. På denna äng kunde pilgrimerna bekanta sig med varandra. Många var musikaliska och hanterade musikinstrument. Spelmännens musik hördes därför vida över nejden in i de ljusa, varma sommarnätter.
